När man ser en klassisk skräckfilm, så är det väl nästan obligatoriskt att ha me ett gammalt dammigt piano. Som spelar av sig själv. Men hur vanligt är det egentligen? Hör det bara just filmernas och spökhistoriernas värld?

Nej då. Jag har upplevt det. Eller jag UPPLEVER det. Ofta. PÅ mitt arbete. Och det passar bloggens namn bra, för jag brukar sova i rummet där pianot står. Men jag ska bärja från början.

Jag jobbar på ett sjukhus, nästan 10 mil hemifrån. Eftersom jag jobbar nätter så jobbar jag "2-5 veckor", alltså ena veckan 2 nätter och andra veckan 5 nätter. Då med 2 eller 3 nätter på raken, så jag utnyttjar ett vilorum utanför avdelningen där jag jobbar,för att sova över på mellan passen, Det blir så mycket att resa annars. Ibland är vilorummet upptaget, så jag får låna ett behandlingsrum som nästan aldrig används. Där dinns en bäddsoffa, skrivbord, dator, toalett. Och ett piano. 

I början när jag skulle sova där, sa kollegorna saker som "Är det inte läskigt? Det ligger ju så nära kulverten..."osv. Men nä, jag är inte mörkrädd. Som tur är.

Det började med att datorn startade sig själv.Men jag trodde att det var någon timer eller nåt, så det var inget märkvärdigt. Sedan började en skrivare att stånka och hacka. Så jag lärde mig att som oftast (när jag kom ihåg) slå av strömbrytaren till dessa. Efter några gånger som jag sovit där, märkte jag hur snurrstolarna hade rört sig över golvet, medans jag sovit. Men oftast var jag så trött att jag bara blinkade bort det.

När jag sovit där några månader (ja, alltså nån nån gång i veckan) så vaknade jag ofta upp med ett ryck. Något hade väckt mig. Ibland var det en röst, ibland ett ljud och ibland en känsla av att någon stod och tittade på mig bredvid bäddsoffan. Ett par gånger hade en av snurrstolarna rullat till platsen bredvid mig.Ett par gånger hade böcker ramlat ur bokhyllan; och ALLTID de som handlade om den gamla kliniken till avdelningen jag jobbade på.

I höstas började pianot ge ifrån sig enstaka toner. Inte melodier, men några klinkande på mörka toner. Oftast när jag kommit in i rummet och höll på att bädda. Så jag gjorde till vana att säga "Hallå" när jag kom in i rummet. Det märkliga var att det kändes aldrig otäckt. När jag berättade för mina närmsa kollegor så blev de skräckslagna. Sa att de ALDRIG skulle sova där. Men jag kände mig aldrig rädd. Snarare tvärtom.

Under vintern fortsatte det. Någon placerade en svart ihopskrynklad sopsäck på pianot. Jag brukade komma en timme tidigt till jobbet (pendlings tåg) och därför kolla in datorn och avdelningens patienter, beläggningslista etc på det där rummet. När jag satte mig vid datorn, så började sopsäcken att röra på sig. Inget konstigt! Om någon innan mig nyss lagt dit den, så kan den ändra form etc. Men den prasslade som om det var en råtta i. Så jag fick kolla om det var det. Näe. Inte råtta. Så jag vek ihop säcken prydligt, stängdedatorn och gick in på avdelningen och jobbade.

Morgonen efter skulle jag sova i rummet. Jag bäddade. Säcken låg ovanpå pianot precis som jag lämnat den, ihopvikt. Så började pianot att låta. Fast "inifrån". Mörka dova ljud, som om någon råtta skulle sitta och äta ost på de mörka tangenterna. Jag skulle just gå för att öppna och kolla, då ramlar sopsäcken ner i steg från ovandelen av pianot, ner på tangenterna och ner på golvet. Sen blev det tyst.

Då sa jag högt : Näe, nu vill jag sova ifred hörrudu". Det fick jag.  

Efter detta knölade jag ihop sopåsen till en boll och lade den på pianot. Sedan föll det sig att jag skulle sova en natt i ett "ordinarie" vilorummet. Då skulle en vikarie sova i "pianorummet". Jag hade inte sagt någonting om aktiviteten till henne. Bara till mina två närmaste kollegor. När jag sedan träffade vikarien i omklädningsrummet på kvällen, frågade jag om hon sovit gott, svarade hon; "Nä, fy faan!" Jag log hemligt och frågade sedan: "Fick du inte vara ifred för spökena?" Och det visade sig att hon hade varit med om de första övernaturliga upplevelserna i sitt 38 åriga liv. Hon hade upplevt att "något" inte ville ha henne där", med lampor som blinkade och konstiga ljud och en obehagskänsla. Någon hade stått lutad över henne osv.

Detta satte fart på pratet på avdelningen. Mina kollegor frågade mig om det var sant att det spökade i det rummet? Jo, svarade jag. Men jag sa också att jag inte upplever det som något otäckt utan tvärtom. 

Efter att vikarien blev skrämd, så var det lugnt någon månad. Tills jag kom tidigt en kväll igen, satte mig vid datorn och tänkte på sopsäcken. Vände mig om mot pianot -och mycket riktigt så lågt den där. Som en boll fortfarande. Jag började läsa igenom patienterna och var fokuserad på det. Känner hur liksom ljudet i öronen ändras, luften blir statisk och så "POFF" så får jag en smäll i ryggen! Jag blir så paff att jag skriker till lätt förvånad. Rullar bak stolen och ser att sopsäcken, bollen, har flugit med full kraft genom luften tre meter och träffat mig i ryggen!

Jag kontrollerar om det finns någon sytråd eller nåt, om några på avdelningen spelar mig ett spratt? Men det finns liksom ingen logisk förklaring. Sedan börjar ljudet inifrån pianot igen. Dova mörka toner. 15 minuter ungefär. Ingen råtta inuti.Ingen fläkt som gör resonans. Jag känner på pianot och det vibrerar.

Detta piano spelar titt som tätt. Nu senast i förrgårspelade der från att jag kom in på rummet i 1,5 timme. Sedan skulle jag starta ghost radion (kommunikationsverktyg med andra sidan/ vitt brus), satte mig bredvid pianot -då tvärslutade det! 

Var kvar på rummet en kvart till men inget ljud. Så...pianisten ville inte kommunicera med mig då helt enkelt...

När jag och min första sambo flyttade till en gård i Jämtland, så trodde jag att mina drömmar skulle slå in. Äntligen skulle jag kunna skaffa hästar, bo på gård, leva drömmen med min kärlek och bo där tills vi blev gamla...

Men då var jag ung och visste inte bättre, utan gick på många "fällor" som gjorde att drömmen inte blev så vacker. Mardröm, kanske är att ta i. Men många varningsflaggor fladdrade och hade kunnat besparat mig en hel del smärta och besvär.

Så vad har nu detta med "spöken" att göra då? Jo, jag tror att energier från tidigare händelser på platser och personer på gårdar, kan finnas kvar och påverka dem som flyttar in eller hälsar på ett ställe. Om man hälsar på i ett hus där det till exempel har hänt en stor tragedi och energier finns kvar, blir man påverkad i olika grad beroende på hur "känslig" eller "öppen" man är. Sedan påverkas man så klart mer om man bor på ett sådant ställe, där det hänt något tragiskt.

Tillbaka till "vår" gård och det bo vi började bygga där. Inne i bostadshuset hade en gubbe och hans fru bott med sin familj. Frun hade dött i cancer och gubben hade nu cancer och skulle flytta till ett sjukhem. Han lämnade mycket möbler, till vår glädje, eftersom vi inte hade så mycket. Han hade varit storrökare och allt i huset var "rökigt". Men renovering fick ta tid. Det kändes rökigt och "skitigt" inne i huset och det var svårt att helt få våran prägel på det, eftersom vi flyttade in i ett så gott som möblerat hem. 

Till en början hade sambon kvar några veckors arbete kvar på gamla jobbet, 60 mil bort. Så jag var själv på gården, i december och eldade, skottade och pyntade med lågbudgetpynt i fönstren. Det började med att jag vaknade av ett ryck på nätterna. Som om någon stod och tittade på mig. Men det var förstås ingen. Sedan hördes någon stampa av sig snön på farstubron, utan att komma in. När jag gick och tittade så var snön orörd, inga spår och jag blev så klart rädd.

När sedan sambon började nya jobbet och var hemma mera, lugnade det ner sig ett tag. Eller jag var väl inte hemma så mycket själv. Men när jag såsmåningom skaffade häst och skulle gå in i en del av ladugården, fick jag alltid för mig att knacka först. Vet inte varför. Ett ställe utanför ladugården vägrade hästarna att gå förbi. De bara vägrade. Och en gång när jag stod inne i stallet och mockade, så hörde jag som ett "skott" därifrån. Jag sprang ut och tittade. Men ingenting fanns där så klart. Bara ladugårdsväggen, buskarna och den krypande otäcka känslan som alltid fanns på den fläcken. Många gånger när jag skulle "natta" hästarna, så hade de redan fått en tuss med hö. Men inte av mig eller sambon...

När vi satt nere på nedervåningen så hörde vi ofta hur möbler flyttades på övervåningen. De drogs fram över golvet så att det riktigt tjöt i golvet. De första gångerna frös jag till isnär jag hörde detta. Sedan började jag springa upp och titta. Sedan var det så vanligt att vi inte ens brydde oss. Vi suckade, tittade på varandra och höjde ljudet på Tvn.

Allt eftersom tiden gick blev vi båda trötta. Brist på energi. Vi hade "allt", men det liksom fattades nåt. Det kändes som om varje dag gick i motvind. Jag tyckte att min sambo hade förvandlats till en surgubbe, med helly hansén och keps. Och han tyckte att jag hade förvandlats till en surkärring med mjukbyxor och hängbröst.

Om det var detta. Eller något annat. Vet ej. Men jag tror att det var en kombination. För efter 2 år på gården så var jag utbränd, deprimerad och hade startat ett hundpensionat som inte gick bra alls. Eller det skulle just öppnas, när min sambo en morgon sa åt mig att jag fick lov att flytta ut. Han älskade inte mig längre.

Jag flyttade. Tog med mina djur och var ute efter ett par dagar. Men vi skildes åt som "vänner", eller så pass att vi kunde pratas efteråt några gånger. Jag har ingen agg mot honom idag. 

Historian på gården var att en man som bodde där på 50-60 talet, var väldigt fäst vid sin snickeriverkstad som fanns i ladugårdsbyggnaden. Han ville att man skulle knacka innan man gick in i snickeriet och inte låna någonting utan lov! Ordning och reda var mycket viktigt. Han tyckte mycket om djur och ville att de skulle ha mat. Men de sista åren blev han inbunden och han tog självmord; utanför ladugården. Med ett gevär. Just på den fläck där hästarna vägrade gå och där jag hört knallen.

Idag flyttar jag inte in någonstanns där jag inte har fått gått och känt av och "renat" innan. Känns det "för rent" kan det också vara något konstigt. Men det tar vi en annan gång...

Kram!

                                                                                                                                                      (Eget foto)

Detta får bli det första inlägget här på blogget "Sova med spöken". Tanken med bloggen är att vi är några stycken (mamma vid pennan, dotter, min sambo och min kusin) som gemensamt har intresset för det övernaturliga. Egentligen är det väl jag som är den mest "drivande" och har vid mina 40 år varit med om en del.

Jag växte upp i ett hus med en hel del paranormala aktiviteter. Man hörde bläddrande ifrån tidningar ifrån köket, fastän det inte var någon i köket. Detta hände ofta. Skrammel från porslin i kökets skåp, utan att det var någon där (och inga möss eller råttor heller). Skåpdörrar som rätt som det var öppnat sig när man vänt ryggen till. Alla på en gång. Steg i källartrappen. Skuggor i ögonvrån. Osv...

I min barndom och ungdom var jag livrädd för att vara ensam hemma, men älskade ändå spökfilmer och spökhistorier. Udda kombination. Men jag ville väl förstå, på nåt vis. Och det är där jag är än idag. Jag vill förstå. I dag är jag sällan rädd. Jag har bott ensam i skogen i en stuga, där många påstår att det spökar "hemskt". Och visst spökar det där. Men inte "hemskt". Det är inte farligt alls där. Men den historien kan jag ta en annan gång...

Jag vill bara hälsa Er Välkomna till denna blogg, där ni ska få läsa om spöken, andar, skrymt och annat mys. Och ni ska veta att vi inte tror på "allt" med hull och hår. Om någon berättar att ett hus är hemsökt, så vill vi såklart veta bakgrunden till det. Vi är inga medier, även om vissa av oss är känsligare än andra. Men vi äger inte heller en massa avancerad utrustning för 100.000-tals kronor för att göra utredningar för. Även om vi kanske önskar det ibland.

Vi har oss själva, våra mobiltelefoner, en videokamera, en k2-mätare och ett brinnande intresse för det övernaturliga.

Jag kommer inom kort att lägga ut några av de platser vi varit på hittills. Sedan ska vi försöka att göra minst en i månaden. Inlägg i textform kommer att dyka upp titt som tätt.

Kram på dig så länge!